storytimess.blogg.se

När den sliskiga bartendern var ur mitt synfält kunde jag äntligen slappna av.
”Jag hade klarat mig själv,” påstår jag och tittar på Justin. Han öppnar munnen men stänger den lika snabbt. ”Men - tack för hjälpen.” Erkänner jag, vilket lämnar ett litet leende på hans läppar.
”Så, jag antar att vi är kvitt?” Säger han med ett barnsligt leende och hans chokladbruna ögon får mig tappa talförmågan.
”Tro inte jag faller för de där ögonen,” skrattar jag, fast jag inte riktigt själv är säker.
”Vilka ögon?” Säger Justin oskyldigt med ett höjt ögonbryn. ”Jag ser ut så här dagligen.”
Jag skakar kort på huvudet med ett leende. ”Whatever,” säger jag misstroget och snappar upp det han tidigare sagt, ”och nej, vi är inte kvitt. Den där bollen gav mig ett blåmärke.” Konstaterar jag och gör en menande gest mot området där bollen tidigare träffat.
”Får jag se det där brutala blåmärket då?” Frågar han med ett flin som smittar av sig nästan på en gång.
”Okej, okej. Det kanske låter brutalt, men jag har lätt för blåmärken. Och det gjorde faktiskt ont.” Förklarar jag obscent. Justin har ett roat leende på läpparna, han tycks tycka detta är underhållande.
”Sluta med det där leendet och de där ögonen,” säger jag med en släpande ton. Justin vänder handflatorna mot mig med händerna uppe i vädret, i en uppgiven gest. ”Jag är oskyldig.”
Jag skakar hastigt på huvudet, men kan inte undgå att le. Justin är din typiska charmör. Ett par ögon som får dig knäsvag, ett leende som får dig smälta, och en personlighet som får dig på fall. Han var precis som resten av Atlantas population. Jag vet att han har en effekt på mig, men denna gång tänker jag inte bli överkörd av någon sådan här typ igen. Förra gången blev ett stort misstag..och en massa pengar på glass. Så regeln nummer ett, - lite inte på män.
”Kan jag bjuda dig på ytterligare en drink?” Frågar han innan jag ens själv märkt att glaset var tomt.
”Nej tack, den baren återvänder jag inte till.” Säger jag och skakar på huvudet tankfullt. Den där baren var inte ett säkert ställe att vara på nu när en sliskig bartender kan gömma sig runt hörnet.
”Hur ska jag kunna gottgöra för dig efter den tragiska händelsen?” Frågar han och tar sig teatraliskt för bröstet.
Jag skrattar och boxar löst till honom över bröstkorgen. ”Det var din boll.” Konstaterar jag och ler löjligt, ”Ja Justin, hur ska du gottgöra för mig?”

”Så du får slå mig nu va?” Flinar han och tittar sedan allvarligt på mig. ”Lunch.”
För en sekund tappar jag helt talförmågan när de chokladbruna ögonen blickar in i mina, och det känns som det bara är jag och han i hela rummet. Dock får en lätt knuff, av en äldre man bakom oss, mig att hitta rätt ord. ”Lunch..” Säger jag som jag smakar på ordet. Justin nickar uppmuntrande.
”Lunch.” Upprepar han med ett snett leende.
”Tror du jag är så enkel att köpa?”
”Jag vet inte, är du?” Kontrar han lekfullt.
Återigen bryter jag ut i skratt. Han hade åtminstone humor. Jag öppnar munnen för att säga något men kan höra ljudet av Laurens röst, genom folkmassan, ropa efter mig. Justin verkar inte hört det lika tydligt, utan har hela sin fokus på mig.
”Ska jag ta din tystnad som ett ja?”
Varenda del av mig vill bara säga ja flera gånger om, men mitt undermedvetna stretar emot. Jag kunde inte riktigt glömma mitt förflutna med min förra fling. Och nu hade jag en karriär som inte kunde gå något annat än uppåt. En ny fling kanske inte passade just i denna stund. Speciellt inte om han fick mig tappa talförmågan bara andra gången vi träffades.
”Förlåt, men jag måste gå,” börjar jag med ett ursäktande leende, ”klockan börjar rinna iväg och jag måste upp tidigt imorgon.” Halvsanning. Egentligen skulle jag bara ut på ett ärende imorgon, dock vid ett tiden. Justin bet sig i underläppen och såg en aning besviken ut, vilket lämnade ett hål i ett bröst.

Något jag hatar är att göra någon besviken eller ledsen, jag får ett så dåligt samvete efter det. Justins blick stirrar tomt mot mig, och jag visste att om jag inte började gå nu skulle jag bara tacka ja på en millisekund. Dock vet jag själv att jag kommer ångra mig instinktivt när jag insett mitt misstag, men det här kanske var bra för mig att för en gångs skull säga nej? 

”Eh, hejdå Justin. Det var trevligt att träffas denna gång,” säger jag med en skämtsam ton med betoning på 'trevligt'. ”Och tack för räddningen återigen.” Säger jag i ett försök att minska den stora tyngden av skuldkänslor i mitt bröst. Justin ler sitt signerande leende, som kan få vilken kvinnlig mänsklig varelse som helst på fall. ”Vi ses någon gång babe.” Flinar han och ger mig oväntat en avskedskyss på kinden. Han försvinner sedan igenom folkmassan, och jag kan inget annat än stå kvar som ett fån. Hans läppar lämnade en brännande plats på min kind och allt kändes bara så overkligt. Det kändes som någon löjligt dröm med en overkligt attraktiv man. Mitt undermedvetna blänger surt åt mig med händerna i kors. Becca du ska inte ta och falla pladask för en sådan typ, du skulle ändå aldrig lyckats få honom. ”Becca!” Laurens röst bryter mig ur mitt dagdrömmande. Jag vänder mig hastigt om och möts upp av en alldeles för påverkade Lauren. Gavin håller ett stadigt grepp om Lauren och ser han minst lika påverkad och fnissar ljudligt. ”Becca vafan, vi drar nu.” Sluddrar Lauren och greppar tag i min handled. Det ser ut som hon ska tuppa av vilken sekund som helst. Jag följer Gavins exempel och hjälper han leda ut Lauren ur klubben.