Justins Perspektiv

Jag kan medge att jag blev en aning förvånad när Rebecca ringde mig. Dock lät det på hennes tonläge att hon inte var vidare glad men ville prata med mig ikväll. Vette fan vad detta gällde nu, kvinnor kan vara riktigt komplicerade. Hur som helst skulle vi träffas hemma hos mig, vilket kändes som ett ganska stort steg. Men fortfarande vet jag inte om hon har något bra att säga, med tanke på hur hon lät på telefonen tidigare idag. Lizzy passerar mig när hon ska vidare till hallen.
”Hejdå, Mr. Bieber. Jag komma nästa vecka.” Säger hon i sin spanska brytning.
”Javisst, tack för hjälpen.” Lizzy har varit min trogna städare i ett par år nu sen jag flyttat tillbaka hit. Hon var verkligen en glädjespridare. Dock var hon inte i min smak, hon var sisådär tjugo år äldre än mig så någon romans mellan oss skulle knappast uppstå. Dörren stängdes och sedan blev hela huset tyst. Rebecca hade sagt att hon skulle vara här vid sju tiden, så om runt om en kvart-tjugo minuter skulle hon knacka på dörren. Så för att hålla mig sysselsatt började jag fixa i ordning två glas med italienskt bubbel. Det var något med Rebecca som var annorlunda, hon utmärkte sig från resten av tjejerna jag dejtat tidigare. Jag visste att hon inte var ute efter min förmögenhet eller kändisskap. Bara första gången jag stötte på henne så verkade hon inte intresserad av mig överhuvudtaget. Och det är första gången jag blir typ glad av att en tjej rantar mig, det bevisar bara att hon inte bryr sig om vem jag var. Låter hur krångligt som helst, men på något vis var jag glad över det. Det kanske berodde på tjejen jag tidigare dejtat? Hon hette Chanel, bodde i Miami och suktade efter kändisskap och uppmärksamhet. I efterhand förstod jag att hon inte var intresserad av just mig, utan efter allt jag hade. Och jag lärde mig vilka personer som var äkta och man kunde lite på. Och om man är någon person som är ”igenkänd” så bör man lära sig det tycket jag. Jag rycktes ur från mina tankar när jag hörde dörrklockan ringa sin typiska signal. Glömde Lizzy något? För jag har inte öppnat grinden åt någon. Ytterligare en gång låter ringklockan.
”Jag kommer!” Ropar jag och börjar gå mot hallen. När jag öppnar dörren står inte Lizzy där utan Rebecca. Hur fan kom hon in?
”Hej,” säger hon snabbt när hon möter min blick, ”kvinnan som åkte härifrån släppte in mig.” Säger Rebecca till sitt försvar.
”Jaha okej.” Jag gör en gest inåt mot hallen. ”Kom in.”
Rebecca sparkar av sig Converse och drar av sig skinnjackan.
”Här.” Jag hjälper henne ta av skinnjackan och hänger sedan den på kroken.
”Tack.” Rebecca petar bort en slinga som kommit fram i ansiktet. ”Wow, du bor riktigt fint du, Justin.” Hon börjar röra sig inåt mot köket och kollar sig omkring.

”Äsch, så länge man har tak över huvudet duger det.” Säger jag med ett skämtsamt tonläge. Dock verkar hon inte snappa upp skämtet och strosar vidare. Hon verkade så..frånvarande? ”Vad var det du ville prata om?”
”Eh, kan vi sätta oss?” Rebecca biter sig i underläppen och nickar mot barstolarna.
”Visst visst, sätt dig.” Hon gör som jag säger och slår sig försiktigt ner i den höga barstolen innan hon vänder sig mot mig. ”Du har inte varit riktigt ärlig mot mig, om dig själv.”
Jag tittar frågande på henne, men kan inte riktigt tyda på vad hon vill komma. ”Om vad?”
”Dig. Du har inte berättat sanningen om dig.” Säger hon sammanbitet och lägger benet över det andra.
”Jag förstår inte snackar om.. Kom bara till saken så jag hänger med.”
Rebecca suckar ljudlöst och hon känns som en helt annan person. ”Du..du är ju Justin Bieber? Popstjärnan, flickidolen, killen med miljontals fans. Varför har du inte sagt något innan?”
Fan. ”Jag visste inte hur du skulle ta det..”
”FYI så tar jag inte det speciellt bra. Kommer jag bli förföljd av paparazzis eller mordhotad av dina fans?” Hon låter helt ursinnig när hon viftar med händerna. ”Förstår du inte vad du dragit in mig i?”
Det ligger en sanning bakom det hon säger, jag har dragit in henne i något dåligt. Jag blir dagligen förföljd av paparazzis och jag vet att senaste gången jag dejtade en tjej så var hon med på omslagen av alla skvallertidningar, hon blev förföljd av paparazzis som konstans var på henne om mig och ville klämma ut detaljer om mig för att kunna göra en bra story. Jag visste fan inte hur jag skulle säga förklara detta för Rebecca. ”Jag vet inte Rebecca, jag tänkte mig inte för. Fan förlåt.” Jag vet själv att en förlåtelse inte kommer lösa allt, men det kan alltid vara en början.
”Alltså vad fan Justin..” Hennes ögon är matta av ilska men ändå så oskyldiga. ”Jag vet inte ens om jag klarar av allt detta.”
”Jag ville aldrig dra in dig i detta, Rebecca,” börjar jag ”jag bara föll för dig så jag glömde bort allt, det som skulle påverka dig.”
När jag iakttar henne lite diskret ser det ut som hon funderar med tanke på den lilla rynkan mellan ögonbrynen. Man skulle kunna höra en nål ramla ner i marken av tystnaden som slöt sig kring köket. Rebecca möter min blick efter en stund och biter sig i underläppen.
”Hur kommer jag påverkas?”
Jag beslutar mig för att berätta den lilla historian om ”Chanel” för hon var ett sådant bra exempel. Och jag berättar om alla för- och nackdelar med allt detta. Okej visst, fördelarna kanske inte var så många eller så jätte roliga men ändå. Rebecca suckar då och då när jag berättar, masserar tinningarna ibland och ser återigen frånvarande ut. Jag vet inte hur hon skulle hantera allt detta eller om hon ens ville, men jag hoppades att hon skulle kunna acceptera det. När jag var klar sitter hon och tittar på mig och samlar in allt hon nyss fått höra.

~Rebeccas Perspektiv~

Jag var helt klar när Justin avslutat sin lilla berättelse. Hur fan ska jag klara allt detta? Jagad av galna paparazzis, mordhotad av alla hans miljoner fans. Shit alltså.
”Rebecca.” Justin chokladbruna ögon tittar forskande på mina. Han drog en hand genom håret och väntar på att jag ska säga något.
”Okej.” Säger jag fast jag inte riktigt är säker på vad jag själv ens menar.
”Okej?”
”Okej.” Upprepar jag och kan inte undgå att skratta. Och det kändes äkta, mitt skratt. Det var så löjligt att han alltid skulle upprepa allt jag sa.
”Okej.” Säger han med ett leende.
”Justin.” Säger jag i en varnande ton och försöker låta bossig.
Justin vickar med båda ögonbrynen och rycker på axlarna med sitt sneda signerande leende som får vilken tjej som helst att smälta. ”Vad du än säger, babe."

---