storytimess.blogg.se

De två senast dagarna som passerat hade jag spenderat mesta tids hemma. Och jag hade ingen kontakt med omvärlden då min kära mobil försvann när jag hade min träff med Justin. Om det var före eller efter har jag ingen aning om, men spårlöst försvunnen är den i vilket fall som helst. Det enda jag gjort är tänkt, funderat, analyserat, allt om det som hände för två dagar sedan. Jag har försökt smälta allt som hänt, för allt känns bara som minnesluckor. Åh, allt detta tänkande gör mig galen! Och jag har inte heller stake nog att kontakta honom, dessutom har jag ingen telefon eller nummer för att göra det. Egentligen är det bara en lam ursäkt, jag hade inte tagit kontakt med honom i vilket fall som helst. Men efter allt detta grubblande så kommer återigen samma fråga tillbaka till mitt huvud – vad känner jag för honom?

Skjutdörrarna åker automatiskt åt sidorna när jag går in i byggnaden. Janet ler bakom disken när hon får syn på mig bakom skärmen.
”Godmorgon på dig, Rebecca.” Säger hon i sin vanliga hälsningsfras.
”Godmorgon, Janet, allt bra?” Frågar jag medans jag fiskar upp mitt kort från min portfölj, som jobbigt nog behöver ligga längst ner.
”Bara bra med mig, själv?”
”Toppen,” jag trycker varsamt kortet mot skannern som gör att barriären tillåter mig gå in, ”vi ses senare, Janet.” Detta var våran typiska konversation, ett litet 'godmorgon' och 'godnatt' var vad det gick ut på. Men jag menar hon kunde varit värre, hon kunde varit lika oförutsägbar som Adrian. Med alla tankar som virrar runt i huvudet lyckas jag ändå trycka på hissknappen. Hissdörrarna öppnas framför mig och jag kliver in och trycker på knappen till våning fem. Ett fåtal sekunder passerar innan hissdörrarna stängs igen och hissen börjar klättra sig uppåt. På något vis känns det skönt att få börja jobba igen efter helgen, att bara skjuta undan tankarna och funderingarna ett tag och fokusera på något annat. Men jag visste att efter jobbet, när jag väl kom hem, så skulle alla dessa tankar komma tillbaka och allt skulle gå tillbaka till ruta ett. Hissdörrarna öppnas på nytt och en kvinnlig röst säger våningens namn. Jag stiger ur hissen och ser Lucy sitta bakom disken med glasögonen på näsryggen.
”Rebecca, Adrian vill prata med dig.” Säger hon utan att ens titta upp mot mitt håll.
”Vad gäller det?” Jag vet inte om det är en bra sak att Adrian vill prata privat med mig.
”Han sa ingenting om det, bara att du skulle kommer på en gång.” Lucy petar upp glasögonen en bit och granskar mig sedan. ”Vad väntar du på?” Jag suckar ljudlöst och går med raska steg förbi henne. Fan vad jag ogillar henne, hata kan jag inte säga då jag inte känt henne tillräckligt länge, men jag kan knappast säga att jag gillar henne. Jag kan se Adrian sitta inne i sitt rum i hans stol, han sitter med ena handflatan mot tinningen och läser igenom en tidning. Osäkert knackar jag två slag på den immade glasdörren där stora bokstäver visar vems kontor det är. Adrian reagerar snabbt och ropar att jag ska komma in. Jag trycker ner handtaget och ler försiktigt när jag möter hans blick.
”Du ville prata med mig.” Säger jag och står vid dörröppningen.
”Ja, stäng och sätt dig ner.” Jag stänger dörren efter mig och slår mig ner i stolen framför honom. Jag vet inte hur jag ska tolka detta. Är han sur, glad, arg? Har han goda eller dåliga nyheter?
”Vad har du gjort i helgen?” Frågan kommer sen en chock. Förvirrat höjer jag ett ögonbryn och tittar på honom. Vad har han med det och göra?
”Jag träffade en vän.” Det här samtalet är helt onödigt och väldigt konstigt för den delen. Vad handlar allt det här om?
”Råkar det vara en manlig vän?” Adrian tittar förundrat på mig och jag nickar till svars. ”Och han råkar väl heta Justin också?” Okej, nu börjar han bli jäkligt obehaglig. Har han förföljt mig eller?
Och återigen, vad har han med det och göra?
”Ja, Adrian. Men jag förstår inte vad det har med jobbet att göra?” Jag ångrar genast att jag ens sagt något när Adrian stumt tittar på mig med sin iskalla blick. Ajöss med detta jobb!

 

”Känner du igen mannen, eller vet du vem han är?” Adrian lutar sig tillbaka i stolen och knäpper fingrarna som vilar på hans vita skjorta.
Vad snackar han om? ”Jag vet inte.”
Adrian suckar frustrerande innan han slänger fram tidningen framför ögonen på mig. ”Så du hade ingen aning om vem han var
På framsidan av tidningen är en bild på mig och Justin, hand i hand. Men varför är vi på framsidan av en skvaller tidning? Och varför äger Adrian en skvaller tidning för det andra?
”Jag förstår inte..”
”För i helvete Rebecca, han är självaste Justin Bieber!” Adrian börjar bläddra fram ett par sidor i tidningen och ett helt reportage är skrivet om oss. Mesta del handlar om Justin och bilder på honom och andra tjejer kryllar på ena sidan.
”Justin Bieber..” Säger jag som jag smakar på namnet. Alla bitar faller på plats. 'Den kanadensiska popstjärnan har åter fått en tjej på fall..' Leendet, personligheten, utseendet, rösten. Hur fan kunde jag missa det? Gud, jag känner mig så dum.
”Jag vet inte vad jag ska säga..” Tystnaden i kontoret känns olidlig. Adrian sitter och tittar fundersamt på mig och jag väntar till han ska bryta tystnaden.
”Han har haft alkohol och drogproblem vet du va?” Jag kunde läsa mellan raderna att Adrian inte tyckte vidare om Justin, varför visste jag inte och vågade knappast fråga heller. Istället nickade jag och höll tyst. ”Rebecca, dessa nyheter sprider sig som en löpsedel.” Informerar han mig.
Antagligen var jag väl en dålig inflytande för hans företag. Mitt undermedvetna blängde irriterat på mig med vad-var-det-jag-sa-blicken. Jag borde bara ha följt mina instinkter och undvikit Justin..
”Detta kommer inte upprepas.” Försäkrar jag Adrian. Jag tackar gud att Adrian inte fått reda på något om kyssen jag delade med Justin, då skulle han bli ursinnig förmodligen.
”Okej,” det var något han ville säga, ”men det är bara det att du måste göra mig en tjänst. Eller oss snarare.”
”Visst, jag gör vad som helst!” Adrian fuktar läpparna när han tittar på mig och stryker sig fundersamt på skäggstubben vid hakan. Allt jag kan förvänta mig är det värsta.
”Jag ber dig inte att sluta träffa Justin, jag är ju trots allt inte din pappa.” Adrian lutar över bordet en aning och spänner sin blick i min. ”Jag har ett uppdrag till dig Rebecca – ett speciellt.” Han betonar det sista på ett underligt vis. Förmodligen skulle det vara viktigt för honom, för han pratade så varsamt och vänligt.
”Vad Adrian?” Jag orkar inte dröja ut på allt.
”Jag vill att du dejtar Justin.” Jag låter orden skölja över mig. ”Du ska göra ett reportage om honom, om hans dåliga vanor, hans vardag, hans beteende. Jag vill att du ger mig så mycket information om honom som möjligt.” What the hell? Vart arbetar jag, FBI?
”Varför skulle jag-”

"Fråga inte, bara gör det.” Säger han förstrött. ”Seså, det var allt. Fortsätt jobba vidare.” Adrian vänder stolen mot fönstret och börjar slå in något på telefonen innan han börjar prata med någon på andra sidan luren. Försiktigt, för att inte störa, resar jag mig ur fåtöljen och börjar gå mot mitt skrivbord som låg några meter från hans kontor. Okej, så jag ska alltså dejta Justin bara för att kunna göra ett reportage om honom. Och sedan ska jag även visa det för Adrian som så desperat vill ha det.. Vad i helvete är det som pågår här? Varför är Adrian så besatt av honom, på ett negativt sätt? Har det något med hans förflutna, eller har dom historia? 

”Rebecca.” Lucy lägger en hög med papper på mitt skrivbord och smackar ljudligt med tuggummit. ”Sluta dagdrömma och börja jobba.” Fortsätter hon innan hon vänder klacken och försvinner samma väg hon kom ifrån. Jag hade hellre skrivit ett reportage om Lucy och om hennes dåliga val av parfym och inte så smickrande personlighet, fler personer hade säkert uppskattat det. Ljudligt suckar jag, egentligen bara för att irritera Lucy, innan jag börjar läsa och fylla i alla papper.

Förlåt för att det återigen blev lite kort, hade bara ingen lust att skriva om hennes arbetsdag hehe. Anyways, i nästa kapitel blir det dags för frontning. Hur tror ni det går? Tror ni Rebecca går med på Adrian's lilla uppdrag? x