Chapter 2 - Interview
Morgonljuset silar in genom persiennerna och rakt i mina trötta ögon. Jag tvingar mig själv att sakta öppna dom och blinkar snabbt för att vakna upp ordentligt. Idag var det torsdag, vilket innebär sista intervjun för veckan. Och fortfarande hade ingen jäkel hört av sig. Var jag verkligen så kass? Jag suckar ljudligt och sätter mig i skräddarposition i min smala säng. Om några timmar skulle jag befinna mig i det överklassiga höghuset där intervjun skulle upphöra. Som man brukar säga så är det utsidan som ger insidan en chans, och därför måste jag se så elegant och sofistikerad ut som möjligt. En pennkjol gör alltid susen. Jag reser mig segt upp och drar på mig morgonrocken innan jag slött styr stegen mot badrummet för att piffa upp mig. Jag möts upp av ett naket ansikte i spegeln och tittar på det med avsmak. Jag utan smink var inte något roligt att vakna upp till.
Femtio minuter senare har jag duschat, sminkat det näta ansiktet naturligt, satt upp håret i en åtsittande hästsvans och kläderna på. Grå pennkjol med en röd blus samt ett brunt skärp blir det för dagens intervju.
Femtio minuter senare har jag duschat, sminkat det näta ansiktet naturligt, satt upp håret i en åtsittande hästsvans och kläderna på. Grå pennkjol med en röd blus samt ett brunt skärp blir det för dagens intervju.
Jag tittar mig i hallspegeln en sista gång innan jag skyndar mig ut genom ytterdörren redo för ännu en omgång.
”Ms. Parker?” En äldre kvinna iklädd en rutig skräddarsydd klänning ropar mitt namn, i det alldeles för tysta väntrummet, hon skjuter upp glasögonen på näsryggen irriterat och skannar rummet. Jag reser mig upp från min plats och viftar besvärat med handen när hennes uttråkande blick fångar min. Jag hälsar på henne med ett nervöst leende och hon gör sedan en gest mot en korridor.
”Den här vägen, Ms Parker.” Säger hon och eskorterar mig genom korridoren och sedan framför kontoret där de sju andra tjejerna tidigare hade gått. Jag grep tag om mappen med mina kunskaper och kvalifikationer tätt, det hade tagit mig hela förra veckan för att fullända den.
”Tack..” Mumlar jag och sväljer ytterligare en gång. Kvinnan nickar medlidande och ler för första gången, dock ser det mer ut som en grimas än ett leende.
”Lycka till.” Säger hon tonlöst och klappar mig vänligt på axeln innan hon försvinner iväg samma väg hon kom ifrån. Okej, nu gäller det. Becca du kommer klara detta galant, inga problem alls. Även i mitt försök att boosta mig så kan jag inte hjälpa än att känna mig nervös. Med två försiktiga, tvekande knackar på de betonade glasdörrarna hörs en röst inifrån som tillåter mig att kliva in. En ung man sitter tillbaka lutad i sin bekväma stol och tittar filosoferande ut mot det stora glasfönstret som ger en fantastiskt utsikt på en vacker park där människor kryllar. ”Välkommen.” Säger han utan att ens lämna en blick mot mitt håll. Denna man måste vara som ryktet sprider sig, - obehaglig och kontrollgalen. ”Namn.” Säger han i sin utsökta brittiska dialekt.
Jag harklar mig och torkar mina svettiga handflator på mina gråa pennkjol. ”Parker, Rebecca Parker.” Säger jag och ler nervöst åt den auktoritet som sitter i den stora läder stolen bakom skrivbordet som nästan tog upp en stor del av hans kontor, den var gjord av mörk polerad marmor.
Jag lägger försiktigt fram mitt CV framför honom utan att ens få en glimt av hans ansikte.
”Sätt dig.” Befaller han och stirrar fortfarande intensivt mot fönstret. Han ser väl förmodligen något nere i parken eller på gatorna. Jag förmodar att han inte komma lämna mycket uppmärksamhet åt mig denna intervju. ”Tack.” Säger jag försiktigt, knappt hörbart och slår mig snabbt ner i den marinblått klädda läderstolen. Några tysta ögonblick flög förbi innan hans nötbruna ögon fladdrade åt mitt håll en kort stund och sedan ytterligare en gång. Jag måste erkänna att han var väldigt attraktiv, det var bara hans tomma, kontrollbehövande personlighet jag inte gillade. Det känns nästan som det var något fel med mig när hans ögon letar sig ner och upp för min kropp. Bar jag fel kläder? Fasiken, jag skulle satsat på den violetta kavajen.
”Ms. Parker var det?” Frågar han med ett höjt ögonbryn, och det är nästan så att han låter..intresserad. Jag sväljer och nickar vilket leder till att det rycker lite i hans mungipor i en tendens till ett leende.
”Jag hade med mig mitt CV..” Hasplar jag ur mig och pekar på den mapp jag så mödosamt spenderat dagar på. Han nickar utan att lämna uppmärksamhet åt den.”Adrian.” Säger han istället och sträcker fram handen i en hälsning. Jag blir en aning förbluffad av hans oväntade humörsvängning men sträcker fram handen snabbt för att återgäldar hans hälsning.
”Trevligt att äntligen få träffas, Adrian.” Säger jag och ler tillgjort. Jag vet för tillfället rätt mycket om denna Adrian, bara för jag gjort min forskning om honom för att få reda på lite information till intervjun. Adrian var en tjugosjuårig miljonär som äger det framgångsrika familjebolaget Kingston Inc, hans pappa spenderat tjugotre år på att lyckas med. Och idag har de över 300 hotell runt om i världen, b.la i USA, England och Japan och även ett stort huvudkontor i det underbar New York, USA.
”Nöjet är på min sida, Rebecca,” börjar Adrian och plockar upp mitt CV som ligger prydligt framför honom, ”låt oss börja.”
Kommentarer
Postat av: Holly12
Fortsätt!!!!
Trackback
