Räknas det som en hemlighet? Vad han tycker om kvinnan som arrangerar dessa välgörenhetsevents? Oh well, all information är bättre än inget. Och att möta Adrians vrede var inget som står högt upp på min "to do-list". Min första tanke när jag kliver in i det maffiga huset är hur sjukt många människor som befinner sig här, och hur mycket plats det finns för så många antal människor. Vitklädda serveringspersonal står vid öppningen med stora fat med något som ser ut att vara champagnefyllda glas. Och jag är tacksam att Justin ger mig ett glas - det kommer att skingra min nervositet. Jag brukar inte vara den personen som är så tillbakadragen och osäker, men just i den här stunden så kände jag mig så. Med en hastig rörelse lutar jag glaset så champagnen kan åka ner i min hals.

"Jag är imponerande hur snabbt du kan få i dig ett helt glas." Flinar Justin roat och tittar menande på mitt nu tomma glas.

"Dold talang, - men kvällen är fortfarande ung." Jag ställer ner glaset på en utav serveringsmannens bricka.

"Inte länge till." Säger Justin.

Vi fortsätter in genom byggnaden och det öppna rummet. Vid varje ingång står två utomordentligt välgjorda skulpturer av svanar, som dessutom är gjorda av is. Här finns det åtminstone ingen brist på detaljer. I mitten av rummet är en stor kvadratformad scen där flertal instrument står placerade. Förmodligen kommer det bjudas på live musik ikväll. Och för att inte prata om borden, det är löjligt många bord här inne. Och det som är löjligare, är hur alla bord och stolar får plats?

”Wow, hur många personer brukar komma hit?” Frågar jag helt pafft.

”Ungefär tvåhundra, skulle jag tro. Kom, jag vill presentera dig för några vänner.”

Justin greppar min hand utan svårigheter och leder mig igenom folkmassan. Tvåhundra? Jesus Christ. Bara tanken av hur mycket pengar dom behöver lägga ner på detta event gör mig illamående.

”Dude,” Justin boxar till en kille på axeln och den okända killen vänder sig hastigt om.

”Justin!” Justins vän dunkar honom i ryggen och ler glatt. Killen ser ut att vara lite äldre än Justin och ha något spanskt ursprung av något slag.

”Det här är Rebecca.” Justin gör en gest mot mig och släpper min hand fri.

”Läget Rebecca? Alfredo heter jag.” Presenterar sig killen som och sträcker fram handen för att hälsa.

”Snälla kalla mig bara Becca.” Säger jag och skakar hans hand mjukt.

”Alfredo är min direktör, vän, arbetskamrat, du bestämmar själv.” Flinar han och de verkar som något internskämt mellan de två, då Alfredo skrattar till.

”Glömde du den viktigaste personen i ditt liv, Bieber?” En lite äldre man dyker upp bakom Justin och kramar om hans axel. ”Allt bra?”

”Yes sir. Eh, det här är Rebecca.” Justin gör ytterligare en löjligt gest mot mig.

”Så det är du som fått Biebs på fall. Scooter Braun - Justins manager.” Scooter hälsar på mig med en handskakning och jag skrattar lite generat. Fått honom på fall..om han bara visste.

”Justin på tal om fall...” Scooter börjar prata med Justin om någon idé angående någon musikvideo det skulle spela in senare och lämnade mig stående med Alfredo.

”Så,” Alfredo tittar på mig och lägger armarna i kors, ”berätta lite om dig. Det är inte ofta Justin brukar ta med kvinnligt sällskap på events.”

Jag biter mig i läppen för att dölja ett leende, jag måste erkänna att jag är lite smickrad av Alfredos ord.

”Vad vill du veta?” Frågar jag då jag inte har något alls som var intressant att berätta.

”Din bakgrund, historia, några rädslor?” Föreslår Alfredo.

”Sure. Jag kan berätta lite om mig själv i utbyte att du berättar lite om dig själv också.” Uppmanar jag honom, och han nickar simpelt som bekräftelse.

Det slutar med att det bara blir jag som babblar på. Om min uppväxt, barndom, favoritartister. Och Fredo som han ville bli kallad hellre, var en riktigt schysst kille. Vi hade faktiskt en del gemensamt och inte bara riktigt kass humor, utan vi hade liknande uppväxt, vi hade liknande favoritartister och vi båda delade rädslan för hajar.

Dock avbryter mannen i mikrofonen oss när han knackar på den för att se om den är igång, vilket den är när ljudet ekar i högtalarna.

”Damer och herrar!” Ropar den manliga konferenciern i en svart smoking. ”Välkommna till bords. Middagen är serverad.” Jag känner en hand fånga min och inser att det är Justins. Han ler när jag möter hans blick och vi följer efter de pladdrande gästerna till borden. Såklart är inredningen överdådig. Tre enorma ljuskronor sprider ett regnbågsfärgat skimmer över det elfenbensvita taket och väggarna och på de vit klädda borden en utsökt uppsättning ljusrosa pioner arrangerade kring en silverkandelaber. Alldeles intill står en korg, klädd med flor och fylld med presenter. Justin vet redan vilken bordsplacering vi har och eskorterar mig till ett bord lite längre in, mer privat. Två kvinnor samt en man sitter djupt inne i en konversation men tystnar lite när vi kommer dit. Jag får ett varmt mottagande när jag slår mig ner och hälsar genast på främlingarna runt bordet. Ena kvinnan presenterar sig som Yael och jag får bekräftat att det är Scooters fästmö, med tanke på den stora ringen på hennes finger, när han ger henne en öm kyss. Den andra kvinnan heter Ashley som var Alfredos tillika Justins vän. Och sist men inte minst var mannen, han presenterade sig som Ryan. Ryan var en nära vän till Justin och var även tillsammans med Ashley.

Ryan ler illmarigt och hans bruna ögon lyser av glädje när vi hälsar. ”Kul att träffas, Rebecca.”

Plötsligt rusar det i en mikrofon och en kvinnlig röst som innan dånar i högtalaranläggningen, vilket får tyst på småpratet. ”Välkomna, mina damer och herrar, till vår årliga välgörenhetsfest. Jag hoppas ni alla kommer få en trevlig kväll och uppskatta kvällens begivenheter och gräver djupt i era fickor och stöttar 'Unstoppable' fantastiska arbete.” Säger hon och hennes blick letar sig runt bland borden. Jag tittar på Justin som sitter bredvid mig, som ser ut att vara helt oberörd. Han tittar på mig och flinar.

”Nu överlämnar jag ordet till vår konferencier. Var så god och slå er ner, och mycket nöje”, avslutar kvinnan. Det följs av artiga applåder och sedan återupptas småpratet i tältet.

”Mina damer och herrar, var vänliga att nominera en chef vid varje bord även”, tillägger mannen i mikrofonen då han glömt att förmedla något. ”Mitt på bordet finns ett kuvert där ni samtliga kan tigga till sig, låna, stjäla eller hitta en så stor sedel som möjligt, skriva till namn på den och lägga i kuvertet? Tack återigen.”

Fan. Fan, fan, fan. Jag har inga pengar på mig. Idiot, det här är ju en välgörenhetsgala så klart man behöver pengar. Justin fiskar upp sin plånbok och får fram två hundradollarsedlar.

”Här”, viskar han och ger mig pengabunten.

Va?

”Jag lovar att betala tillbaka senare, Justin”, viskar jag och skäms som få.

Justin grimaserar och jag förstår att han inte gillar det, men jag bryr mig inte vidare mycket om vad han tycker, han ska få de tillbaka pengarna vare sig han vill det eller ej.

Jag skriver med min spretiga handstil mitt namn och Yael skickar runt kuvertet där pengarna ska ligga i. När vi alla lagt ner pengar kommer en servitör och ler tacksamt innan han försvinner. Eftersom vårat bort är lite mer avlägset så sitter vi längst ut i lokalen, där det finns ett stort fönster som visar utsikten över Atlanta. Och den var minst sagt vacker. Det blinkande skenet från Atlanta i fjärran och den dunkelt orangefärgade sjön som reflekterar den opalfärgade himlen. Seriously, det var helt otroligt. På ett givet tecken serverar sex servitörer förrätten till oss samtidigt och häller upp vin i glasen. Rårakan med löjligt mycket rom på, ser hur god ut som helst och jag inser snabbt att jag är utsvulten. Jag fattar taget om den mindre gaffeln och tar en bit av rårakan och stoppar i munnen.

”Visst är den god?” Ashley tar även hon en tugga av förrätten. ”Maten här är alltid sjukt god.”

”Ja, verkligen. Jag har missat något.” Ler jag.

Ashley börjar genast tala med mig. Hon är en jätte trevlig tjej, som dessutom var väldigt pratglad lik som Lauren. Hon börjar prata om hennes nya hus hon precis flyttat in i och hennes idéer angånde möbleringen. Samtalet vid bordet går i vågor. Scooter är den underhållande och får alla att brista ut i skratt och överglänser den mer nertonade Yael, som till och från lägger in en kommentar. Under hela middagen kommer välklädda män fram till vårt bord för att skaka hand med Justin och utbyta artigheter. Han presenterar mig för vissa, men inte alla.

”Yay, han är tillbaka.” Suckar Ashley sarkastiskt och nickar mot scenen där återigen mannen kommit fram.

”Vad ska de göra nu?” Frågar jag och känner mig som en förstaårselev som pratar med en tredjeårselev.

”Auktioner. Man ska buda på saker från donatorer, som ska hjälpa till att tjäna pengar till det fantastiska arbetet 'Unstoppable' gjort.” Ashley säger det sista med en imitation av mannens exalterade röst vilket för mig skratta.

”Här är listan av auktioner.” Hon skjuter fram ett kort där massor av namn står. Jag skummar igenom det snabbt. Helvete. Jag blinkar förvånat mot Justin.

”Har du hus i Aspen?” väser jag. Auktionen är redan i full gång och budningen pågår, så jag behöver dämpa rösten.

Han nickar, förvånad över min reaktion, och irriterad tror jag. Justin håller ett finger över munnen för att hyssja mig.

”Äger du fler hus?” viskar jag och försöker tränga ur sanningen från honom.

Han nickar upprepat och lägger huvudet på sned som en varning. Lokalens småprat utbyts med jubel och applåder, ett av utropen har gått för tolvtusen dollar. Herrejävlar.

”Jag berättar sen,” säger Justin med låg röst. Jag suckar ljudlöst och kastar blicken mot mannen som redan påbörjat den andra utropet. Jag applåderar när det behövs, medan varje utrop går för hisnande mycket pengar. Nu blir det kvällens sista utbjudning, vilket är Justins hus som förvånansvärt redan är uppe på tjugotusen dollar.

”Första, andra..”, säger mannen i mikrofonen med ett brett leende,

Jag vet inte om det är alkoholen eller något annat, men plötsligt hör jag min egna röst överrösta alla andras.

”Tjugotre tusen dollar!”

Huvuden vänder sig mot vårat bord och tittar förvånat på mig, och den starkaste reaktionen kommer från mitt bord. Och jag kan ana vem det är. Jag hör honom dra efter andan och känner hur hans vrede sköljer över mig.

”Tjugotre tusen dollar från den vackra kvinnan vid bord tjugoett,” ropar han i mikrofonen, ”första, andra...såld!”

 

Hur som helst är jag tillbaka! Vad tyckte ni om dagens kapitel? Kommentera! x